Gustav Vasas svåger, Arvid Gustafsson Stenbock, lät uppföra en sätesgård intill Svartån i södra Östergötland. Den fick namnet Bocksholm, "bock" efter honom själv och "holm" som var lite modernt.
År 1754 var Gabriel Adolf Ribbing ägare till Boxholm, och han fick privilegier att sätta upp två manufakturhammare vid Svartån. De kom att kallas Gabriel respektive Beate hammare, namngivna efter honom själv och hustrun. Det var starten för Boxholms bruk! Brukat kallades först Gabrielshammar men år 1782 fick Carl Daniel Burén, den dåvarande ägaren, tillstånd att kalla bruksanläggningen för Boxholms järnbruk.
Än glöder järnet i Boxholm då två av Ovakos varmvalsverk är belägna på orten men bruksepoken gick i graven i början av 1980-talet. Sveriges sista martinugn (där järnskrot smälts) stängde 1981 och i samma veva styckade man upp det anrika bruket bestående av varmvalsverk, kallvalsverk, lantbruk, osttillverkning, sågverk och skogar. Boxholm klarade dock omstruktureringen bra då brukets olika delar köptes upp av andra företag och nya företag bildades, men bruksepoken i Boxholm tog slut 1981.
Boxholms Bruksmuseum, är beläget i den gamla kvarnbyggnaden från 1777, och det ger en levande bild av ortens utveckling från mitten av 1700-talet fram till våra dagar. På museet finns till exempel utställningar med gamla bruksföremål samt ett par hemmiljöer från 1900-talets början.
På den nedre våningen finns också en fungerande maskin från slutet av 1800-talet för framställning av s.k. klippspik. Utomhus finns en ångdriven smideshammare och ett valsverk där stångjärn tillverkats samt ett lok från Sveriges första elektrifierade järnväg som gick mellan bruket och Boxholms station.
En stor bildskärm finns där filmer från numera nedlagda valsverk med mera visas.